Madeleine

"Gumman... det finns ingen du har fällt så många tårar över som för honom..."

Hur gör man när inte ens ens mamma kan förstå?
När hon knappt orkar trösta mig längre?

Mitt liv ser helt normalt och bra ut, när man ser det utifrån. Jag har pojkvän, jag har en bra familj och släkt, jag har kompisar... Men inom mig är allting ett enda stort kaos av känslor, och jag vet inte hur jag ska hantera dem längre. Det har gått för långt nu, jag vet verkligen inte vad jag håller på med. Jag är liksom inte närvarande. Jag går upp på morgonen, går till skolan, tar mig igenom alla lektioner... Fast utan att egentligen förstå något av det jag gör. Det går liksom av sig själv. Och sedan bryter jag ihop när jag kommer hem.

Idag bröt jag ihop när jag väntade på bussen. Mitt i stan, när jag pratade i telefon med Victor. Så jag fick komma hem till honom en stund istället. Han är nog den enda som någonsin förstått sig på mig. På riktigt.
Jag hittade ett citat i en bok idag som löd "En äkta vän är den som vet allt om dig och fortfarande tycker om dig".
Victor är nog en sån. En äkta vän <3


Är ensam hemma nu btw.. Känns lite deppigt att sitta här helt själv.. Men samtidigt så kan man grina ur sig allt och spela überhög musik utan att någon bryr sig. Det är jävligt skönt faktiskt.
Ska nog cykla och träna lite styrka snart också. Har återbesök hos sjukgymnasten imorgon. Hoppas att knät har blivit bättre så att jag kan börja med konståkningen snart, hoppas hoppas... Börjar få riktig abstinens nu.