Madeleine

I måndags var jag till sjukhuset.
Ortopeden som kollade på mig sa att mitt korsband var sönder, men att man inte behövde göra något åt det ifall det blev bättre inom två veckor. Om inte så är det operation som gäller. Men det hoppas jag verkligen inte. Jag har typ fobi för operationer. Eller att bli sövd snarare... Jag har visserligen hört massor av folk säga att det är det skönaste som finns, men jag skulle bara ligga där och tänka "hjälp, snart somnar jag, tänk om jag aldrig vaknar igen, nu ska dom hålla på att grejsa med min kropp och jag har ingen aning om vad det är dom gör, hur känns det när man somnar egentligen, blir det bara helt svart eller kommer man ligga där och drömma som vanligt eller, tänk om det kommer göra jätteont när jag vaknar...."

Ja, jag vet att jag är en tönt.
Och att jag tänker alldeles för mycket.


Imorse när jag vaknade kände jag mig helt deppig. Jag kan inte gå normalt och har inte kunnat sova ordentligt på flera veckor, jag kan inte träna och håller på att få panik för att jag inte vet vad jag ska fylla ut dagarna med plus att jag kommer bli tjock och dessutom råder det totalt kaos inom mig, rent psykiskt.
Det är såååå jävla synd om mig!

Sen läste jag tidningen och såg en massa hemska saker som folk har varit med om och tänkte "för helvete madde, vad har du att va ledsen för egentligen? du har hela din familj och dina vänner kvar i livet, och är dessutom helt frisk (bortsett från det förbannade knät då...)"

Så nu tänker jag försöka vara glad. Jag menar, verkligen försöka.