Nattliga funderingar
Jag vet inte hur många nätter jag har legat och vridit mig nu fram till 3-4 tiden utan att kunna sova.. Varenda natt hör jag postbilen komma utanför innan jag somnar, vilket betyder att jag verkligen inte borde vara vaken. Men det är jag, hur jävla trött jag än är. Det går inte att somna, för så fort jag sluter ögonen så börjar jag fundera kring saker och få en massa minnesbilder från otrevliga situationer.
Jag hatar min hjärna.
Inatt (alltså för en liten stund sen innan jag inte orkade ligga och vrida mig längre och gick upp igen istället) så började jag tänka på oss igen. Eller snarare på dig. Allt som du har gjort som fått mig att må dåligt...
Det värsta är ju att jag borde ha förträngt allt det för länge sedan, jag har redan tänkt på det för alldeles för mycket och det har redan förstört mellan oss flera gånger. Och nu är det ju äntligen bra igen, riktigt bra till och med. Jag borde inte bry mig om det längre. Det är såna löjliga saker så folk skulle tycka att jag var en idiot om de fick reda på att det är det som får mig att börja skaka och gråta på nätterna...
Men jag är väl lite känsligare än andra personer, kanske.. Vilket också har sina orsaker.
Det är lustigt egentligen hur lite folk vet om mig.
70-80 % (kanske ännu mer?!) av alla mina vänner vet inte ett skit om hur jag hade det för ett par år sedan. I och för sig är det inget som är värt att veta heller egentligen, säkert inget som någon vill veta ens. Och på ett sätt är det jävligt skönt att ingen vet, eftersom jag ändå helst av allt vill lägga allt det där bakom mig. Men ändå.
Ibland funderar jag över vad som skulle hända om jag dog och folk hittade alla mina gamla dagböcker. Hur de skulle reagera... För det är ingen, ingen på hela jorden som vet om allt jag skrivit om där. Det är verkligen straight from heart, hela sanningen om mig. Och folk skulle bli förvånade om de fick reda på allt som försigått i min hjärna, det vet jag. Riktigt förvånade.
Nu ska jag nog göra ett nytt försök att sova... Har i alla fall fått ur mig en del nu^^ Sorry om det här inlägget blev helt knasigt och oläsligt, men det var nog mer menat till mig själv än till en massa folk där ute.
Godnatt!
Alla går nog och bär på historier som ingen vet om mer än dom själva, alla har nog minst ett spöke i garderoben som dom skulle göra vad som helst för att bli av med och glömma helt. Jag vet inte mycket om dig alls, det vet jag men frågan är hur mycket vet folk egentligen om varann satt faktiskt och funderade på det idag på jobbet, undrar hur folk skulle reagera om man bara satte sig ner och lät dom få veta precis allt utan undantag liksom.
De flesta skulle nog bli väldigt förvånade, även om några kanske vet endel så är det aldrig någon som vet allt.
Om du skulle känna att du vill prata om det så finns jag här, bara så att du vet.
Ha det bäst gumman! <3
Madde, jag förstår hur du menar. När jag började gymnasiet var jag jätteglad för att folk inte skulle veta vem jag var, att jag fick börja om lixom. Ingen skulle veta om mitt "förflutna" och hur jag var då, kanske även är nu tillviss del.. Nu skulle mina mya kompisar få skapa en egen uppfattning om mig, den personen jag är idag. Jag har också en ryggsäck, en ryggsäck med en massa skit som de flesta inte vet ett dyft av. mina närmaste vänner vet endel men långt ifrån allt. om du eller ja, vem som helst skulle läsa mina dagböcker från lågstadiet, mellanstadiet och även en del i högstadiet skulle kanske du kanske känna att jag var en helt annan person, inte den spralliga astrid med hästskrattet :). Att jag inte valt att berätta för dig/er (än) är för att som sagt, jag vill inte vara den personen, jag vill hellre vara den jag visat mig för att vara, alltså Astrid utan ryggsäcken. Samma gamla astrid, fast utan ryggsäck. Det hat nog både sina för och nackdelar om man tänker efter. En gång var jag nära o skriva ett mejl tilldig på lunar, eller jag skrev det men jag skickade det inte. Innan jag skrev det hade jag precis läst din lunardagbok och jag tyckte vi verkade ganska lika. Tyvärr vågade jag inte skicka det men det hinns. Någon gång kommer du nog få det för du är min vän madde och jag känner att jag kan dela med mig till dig, jag är bara inte redo än. Nu har jag skrivit mkt och det jag ville komma fram till är att det finns måååååånga människor med en tuuuuung ryggsäck, jag är en av dom och det verjar som du är en av dom. Jag finns för dig maddelyn och jag saknar dig! Ta hand om dig för du är verkligen en bra tjej! <3
aaw, vad söta ni är, båda två :) vet att det finns många som är som jag, och det är väl tur egentligen att man inte vet allt om varandra :P
