Madeleine

Skolan har nog aldrig känts såhär meningslös förut. Vi gör verkligen ingenting. Okej, matten är väl lite värd att gå på kanske, och rörliga bilden förstås, men vårt fucking projektarbete? :O Jag förstår ingenting eftersom jag inte har vart hemma på två veckor, och jag är inte ens i skolan när vi ska redovisa det... Så egentligen spelar det faktiskt ingen roll om jag är där eller inte. Visserligen vet inte lärarna om att jag planerar att ta lite ledigt nästa torsdag, men ändå....

Idag har jag vart hos sjukgymnasten också, och han kom fram till att mitt knä behöver opereras. Jag kan inte ha det såhär längre. Det tär på mig både fysiskt och psykiskt att inte våga vara med på vissa saker och att ständigt behöva oroa mig för att det ska hoppa ur. I förrgår på träningen så bröt jag ihop på isen för att det suger så jävla mycket att bara få åka runt som en nybörjare och se på när dom andra hoppar och gör piruetter för glatta livet. Jag skulle göra nästan vad som helst för att kunna åka som vanligt igen. Jag saknar det verkligen så jävla mycket.


Och jag saknar dig.
Jag saknar att kunna vara med dig närsomhelst, att slippa bry sig om vad alla andra säger, att få krypa ihop i din famn och veta att du älskar mig lika mycket som jag älskar dig... Jag saknar att få somna bredvid dig på kvällen och att få vakna upp med dig på morgonen, att bara få slippa stå ensam och vänta på bussen till skolan.
Jag saknar det mesta. Men jag vågar fortfarande inte tro att det någonsin blir helt bra igen...